Min vurm för svenska språket

Välkomna till ett nytt Words by Pedroinpeace som förvandlats till, kort och gott Tankesmedjan.
Samma nyans av tankar men skrivna på svenska. Varför?
Därför att jag helt enkelt älskar svenska och därmed uttrycker mig bäst och mest nyanserat på svenska.
En kärlek jag haft sedan barnsben då jag dels älskade gamla svartvita svenska filmer men även var en lillgammal och ungklok liten bokmal som slukade böcker efter författare.

Men jag använde också språket som mitt vapen. Ett vapen för att slå hål på fördomar och rasism.
Svenskar är nämligen, ursäkta språkbruket, jävligt elitistiska när det gäller svenska språket.
Men som kortväxt latino så blev det också mitt sätt att hävda mig, att få det övergrepp via det intellektuella som jag fysiskt inte kunde.

Dock är det lätt att förblindas av sitt seende. För samtidigt som jag älskade att göra gamla fördomsfulla människor häpna och stora gorillor till vakter stumma så fastnade jag i mitt egna ordvrängeri.
Jag blev den språkelitist jag själv föraktade.
Jag använde mig av ett tungvrickande språk men framförallt – jag tappade bort ändamålet med ett språk vilket är kommunikationen. För vad är ett språk, vare sig ett tal eller i text, annat än en bunt bokstäver och ljud om dem inte också anpassas till en mottagare. Vad är ett budskap värt om det inte blir förstått eller än värre, inte ens hörd.

De flesta insikter slår en hårt i huvudet. De kan lämna oss tomma, nästan som om att man förlorat en bit av sig själv av slaget. Men livserfarenheten säger att det är då vi fylls litet extra med erfarenhet, reflektioner och lärdom.
Mitt slag i huvudet kom den natt då jag påbörjade det manifest som aldrig fick se dagsljuset. Ett manifest jag påbörjade hos min kompis Ricky. Jag var i mitten av 20 åldern, det var mitt i natten och jag skrev jag febrilt. Jag var uppfylld av visioner, stora idéer och samhällsomvälvande tankar om hur världen borde se ut. Jag ville dela med mig till alla! Jag skrev febrilt, knapprandes på det grå tangentbordet till ljuset av datorns skräm och i bakgrunden lös TV:ns skräm medans Ricky, lika uppslukad han, spelade sitt TV-spel.

Framåt småtimmarna lutade jag mig tillbaka och nästan kipade efter andan. Nöjd som en far till sitt nyfödda barn bad jag Ricky ta en titt på min skapelse, min bebis, min text. Domen var hård, direkt och skoningslös. Likväl var den brutalt ärlig och träffade klockrent:
– Pedro, jag kanske är dum i huvudet men jag förstår ingenting!

Om någon dum i huvudet så var det jag! Jag missade helt bollen!
För i min enfald att skriva lika omständligt som de tankar som flög likt en fågel som panikartat irrat sig in i ett stängt rum så hade jag glömt det mest väsentliga av allt! Nämligen att i börja med att komma fram till för vem jag skrev.

Sedan den dagen började jag allt mer reagera på texter omkring mig, ofta samhällsinformation, och på det sätt de känns onödigt komplicerade. Dels vad gäller ordval men även struktur och formulering.

Vad som hände med mitt manifest? Låt oss säga så här, att vid sidan av formuleringar och ordvrängerier så proklamerade en hel massa saker som jag i den åldern med handen på hjärtat själv inte ens kunde stå för. Hyckleri kallas det visst och texten hamnade som en länk på den obesökta hemsida jag hade då för att sakta raderas ut med tidens föränderliga vindar.

Så för att summera denna text, min första på svenska på denna sida:
Ord är noll värda om de inte väljs med omsorg för dem som är ämnade att läsa dem.

Med kärlek för det skriva ordet / Pedro